Mot nya mål

Mot nya mål

Info om bloggen

Efter en ryggskada kring millenieskiftet, med kotfraktur samt multipla kotkompressioner och spräckta revben, lovade jag mig själv att byta ut mitt stillasittande liv mot ett mer aktivt sådant. Det dröjde emellertid ända till maj 2004 innan jag började träna någorlunda kontinuerligt. På denna sida skriver jag om träningens up´s and down´s.

Berlin Marathon 080928 - 3.28.43

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Sat, October 04, 2008 02:15:33
Berlin Marathon har världens snabbaste marathonbana. I år förbättrade Haile Gebrselassie sitt världsrekord, som för övrigt sattes i Berlin förra året, till 2.03.59. Det kändes som en ära att få springa i detta historiska marathonlopp tillsammans med mästaren själv!

Blog ImageMarathonlöpningens konung, Haile Gebrselassie.

Stockholm marathon (SM) blev något av en besvikelse för mig. Jag hade tränat relativt hårt ända sedan årsskiftet med Stockholm som målsättning. Träningsupplägget inkluderade även långpass med Team Stockholm Marathon under flertalet av vårens söndagar. Enstaka veckor var jag uppe i distanser kring tio mil. Under 3.30 på Stockholm Marathon var målet. Formen kändes fantastiskt god i början av maj. Utan någon toppning gjorde jag exempelvis 1.30.40 på Kungsholmen Runt (KR) den 10:e maj, trots strålande solsken. Tyvärr infann sig en stelhet i benen efter KR. Den blev ännu mer framträdande efter milspåret den 20:e maj där jag sprang på 40.01.

Trots att jag startade SM i ett femton sekunder långsammare kilometertempo än under KR (4:30 mot 4:15) kände jag mig sliten redan på Valhallavägen efter 1 km. Oftast släpper sådana känslor efter några km men i SM blev det bara värre och värre. Efter halva distansen var mina ben mycket mycket mer slitna än vid målgång i Kungsholmen runt, trots att det gått 8 minuter långsammare. Vid 27 km började vaderna krampa lite smått och mellan 30 km till målgången växlade det hela mellan jogg, rask gång och stretching. Sluttid 3.45.03. Shit happens!

Blog ImageSlottet andra varvet under Stockholm Marathon.

Samma kväll anmälde jag mig därför till Berlin Marathon. Revanschlusten var stor. Under sommaren blev det många löppass, tyvärr alltför mycket asfaltslöpning. Det gav mig problem med slitna hamstrings. Det tvingade mig att vara sparsam med långa och hårda pass. Klämde av nöd in ett par längre pass runt 18 k i augusti och toppade med Stockholm Halvmarathon tre veckor innan (se reportage nedan). Annars inga långpass sedan SM. Så trots att jag hade fått hyfsad volym även under sommaren fanns inte den riktiga långdistansformen kvar från i början av maj.

Blog ImageNummerlappsutdelningen i Berlin, fredag. Två dygn kvar till loppet.

Berlin Marathon tillhör "the big five". New York, Boston, Chicago och London är de övriga fyra. Stort är därför också deltagarantalet. Vi var runt 38.000 löpare som startade den 42.195 långa distansen på söndagsmorgonen. Vädret var idealiskt. Runt 10 grader, inte mycket blåst, soligt men inte varmt. Banan är verkligen flack. Med andra ord: Ypperliga förutsättningar för att sätta personbästa! Jag tog mig till startområdet en halvtimme innan start. Det räckte för att kunna starta i främsta ledet i min startgrupp. De sista två dagarna innan loppet hade jag besvärats av symptom på löparknä, troligtvis relaterat till två pass om 15k med fartökningar helgen innan. Bristfällig stretching månne? Det ena av dessa pass sprangs för övrigt delvis med Torben Pedersen från Hässelby SK som är så här överj-vligt duktig på sträckan. Han var för övrigt den enda manliga löparen från Sverige som var seedad i Berlin Marathon år 2006!

Blog ImageLedartrion i lördagens Berlin Mini Marathon, Potsdamer Platz i bakgrunden.

I startfållan kändes fortfarande symptomen av löparknäet, trots massor av stretching och knådande under fredagen och lördagen. Inte alls roligt, må det bära eller brista. Och det bar! Direkt efter start försvann känningarna nästan omgående. Då organisatörerna valt att släppa iväg vår startgrupp med närmare 10 minuters differans till grupperna före oss var det fritt fram att välja tempo. Det tog nästan en halv mil innan det började bli lite trångt emellanåt. En hel del kryssningar behövdes för att inte tappa tempo.

Nu fick jag helt plötsligt en väldigt huggande smärta i utsidan av höger vrist. Där har jag aldrig haft problem tidigare. Om det var det ständiga sick-sackandet som gav upphov till problemet eller om jag kanske sprang med lite annorlunda löpsteg omedvetet för att lindra löparknäproblemet vet jag inte. Jag vet dock att det mellan 8 och 12 kilometer gjorde ruskigt ont. Har aldrig haft så ont någonstans under löpning tidigare. Typiskt... Hade jag haft voltaren och bandage hade det åkt på direkt, där och då! Istället försökte jag tänka: bara en kilometer till. Men det är lite tufft att tänka så när det är över 30 k kvar. Försökte också springa så rakt det någonsin gick, vilket innebar färre omsprungna, men också att jag tvingades ta varje kurva i så vid sväng som möjligt. Mellan 12 och 15 k minskade smärtan för att sedan helt försvinna! Det är sådana saker som gör ett marathonlopp så speciellt. Ena kilometern vill kroppen bryta för att några kilometrar senare vara hur fräsch som helst. Det kan gå upp och ned, ibland flera gånger, under 42.195 meter. Redan här någonstans börjar även onda tankar att nå medvetandet. De tankar som försöker förmedla det fullständigt orimliga att man, trots att man sprungit över en timme, frivilligt skall springa ytterligare 2,5 timmar. Bara att försöka slå ifrån sig och hitta positiva tankar. För sådana finns det gott om.

När fotsmärtorna efter 15 k försvann kunde jag exempelvis på allvar börja njuta av den helt fantastiska publik som stod utmed nästan hela banan. Inte nog med att de var så oerhört många, nästan alla försökte verkligen hjälpa fram oss löpare. Applåder, leenden, hejarop, trummor, ja allt på en och samma gång under nästan hela bansträckningen. Ibland var det till och med flera led av åskådare. Jag rös av välbehag vid flera tillfällen. Tack alla Berlinare som hjälpte fram oss. Ni var verkligen otroliga!

Halvmaran passerades på 1.40.10. Helt enligt planen! Min förhoppning var kunna göra en lugn öppning på 1.40 (4:45 /km) och sedan göra en negativ split, dvs snabbare andra halva av loppet. På så sätt hoppades jag kunna komma under 3.20 i mål. Tyvärr tvingades jag till två toalettbesök mellan 23-30 km. Samtidigt kom känslan från Stockholm Marathon smygandes i benen. Krampen lurade runt varje gathörn! Jag höll måltempot runt 4:45 /km mellan 20-30 k, men toastoppen tog lite tid, varför snittet snarare landade runt 5:04 /km. Jag kände mig hela tiden fräsch konditionsmässigt, men benen tyckte annorlunda. När man passerar 32,2 k är det "bara" en mil kvar. Försökte mig därför på en ordentlig fartökning. Sprang nu runt 4:35 tempo i ungefär två kilometer, sedan blev det nästan tvärstopp. Mellan 30-35 km snittade jag faktiskt 4:48 /km, dvs nästan måltempo. Sista 8 km var, trots det enorma publikstödet, väldigt jobbiga. Benen var ordentligt stumma och ville krampa vid varje försök till tempoökning. Nu gick det långsamt, runt 5:30 / km, men jag höll mig i alla fall löpandes. Men ont gjorde det. Sista 5 k gjorde det rejält ont i varje steg.

Sista raksträckan, med 1500 meter till Brandenburg Tor, ville aldrig ta slut och mållinjen var efterlängtad. Skönt att vara i mål! Sista två km gick i 5:45 tempo, ouch. 3.28.43 blev tiden i mål, en förbättring på 17 minuter från Stockholm Marathon! Detta trots att långpassträningen i princip upphörde i samband med SM. Så även om jag inte lyckades med min målsättning om 3.20 är jag väldigt nöjd. Första gången under 3.30, klart det är skoj! Sammantaget innebär det en sänkning av personbästa på marathon med 29 minuter under 2008. Nästa gång jag spriner 42,2k blir det under 3.20, basta!

Resultat med mellantider:
På kvällen var det löparparty som självaste Haile Gebrselassie besökte. Han inledde med John F Kennedys klassiska avslutningsfras från Rathaus Schöneberg: "Ich bin ein Berliner". Men det gällde nog inte bara Haile. Så kände vi oss nog alla löpare på partyt den kvällen!

  • Comments(0)//blog.kristofferhansson.com/#post2