Mot nya mål

Mot nya mål

Info om bloggen

Efter en ryggskada kring millenieskiftet, med kotfraktur samt multipla kotkompressioner och spräckta revben, lovade jag mig själv att byta ut mitt stillasittande liv mot ett mer aktivt sådant. Det dröjde emellertid ända till maj 2004 innan jag började träna någorlunda kontinuerligt. På denna sida skriver jag om träningens up´s and down´s.

Stockholm halvmarathon 2012, 1.39.22

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Mon, September 17, 2012 00:27:54

15:e september 2012. Första tävlingen på 4 år där jag fått till en hyfsad träningskontinuitet innan loppet. Eftersom jag haft en hel del problem med en strulande vrist var mitt huvudsakliga mål med denna halvmara att testa om vristen höll för en så pass lång distans. Jag började löpträna i liten omfattning i januari och trappade upp löpningen under april, maj. Visserligen till relativt blyga mängder jämfört med åren 2007-2008 men ändå tillräckligt för att se stora förbättringar relativt min form under de senaste 4 åren.

Jag körde testlopp under juni och juli samt augusti där jag sprang 3 km så snabbt det gick. Gjorde ett bra teslopp i juni på 11:37 som jag lyckades pressa ned till 11:17 på två månader. Det innebar att jag på kort tid lyckats bygga mycket fart. 11:17 på 3 km motsvarar ungefär 3:45 per kilometer i snitt. Det är för mig j-kligt snabbt. Det brukar vara tufft för mig att springa en (1) kilometersintervall på det tempot. Jag hade alltså mer än tillräckligt med fart för uppgiften. Men hur var det med uthålligheten? Jag genomförde fem st längre pass under sommaren med längsta och hårdaste passet 9 dagar innan tävlingen. Då sprang jag 18 km varav 10 första lugna på 49:55 samt därefter 5 km lite hårdare i 4:30 tempo för att avlsluta med 3 lättare kilometrar. Det passet var riktigt jobbigt för benen så jag visste att jag skulle få slita hårt för att ens nå en tid under 1.40. Jag hade dessutom ingen riktig seedningstid varför jag blivit placerad i startgrupp F (av A-G). Insåg att det var helt omöjligt att starta så långt bak tillsammans med 2.20 löpare och lyckades vid nummerlappsutdelningen prata till mig en startplats i grupp C istället. Egentligen borde jag haft startgrupp A eller startgrupp B men C fick duga. Jag hade ändå inga ambitioner att sätta en för mig riktigt bra tid.

Senast jag sprang sthlm halvmarathon sprang jag på 1.30.39 (se racerapport på annat ställe på denna blogg från det loppet). Men då hade jag 4 års kontinuerlig träning i ryggen varav 12-månaders perioden innan loppet ca 250 mils löpning och ca 25 långpass mellan 20-30 km. Så därför var jag väldigt ödmjuk inför årets race. Mina krav på mig själv var under 1.40 med förhoppning att ta 1.35.

Väl till tävlingsdagen. Jag kom fram lite sent inför starten så efter ordinarie kisskö hade jag mindre än 10 minuter att värma upp samt ta mig till min startfålla. Insåg att min startgrupp, C, var över 50 meter lång och att jag riskerade att hamna längst bak i detta led av ca 3000 löpare. Det skulle innebära långsam och frustrerande kölöpning i flera kilometer. Bestämde mig för att göra en "fuling" och värmde upp längs med startgruppen men på "fel" sida av kravallstaketen. 2 min före start tog jag mig igenom en öppning på staketen precis före startlinjen. Det var bäst så för alla tyckte jag eftersom jag annars skulle tvingas sick-sacka mig förbi merparten av alla 3000 löparna i startfållan. Jag hade räknat ut att de flesta i denna startgrupp borde springa på tider över 1.45, dvs de flesta borde då optimalt gå ut med ca 5-minuters fart per kilometer eller lite därutöver. Och jag hade planerat att köra första 10 km på 45 minuter, därefter hålla samma tempo mellan km 10-17. Planen var sedan att försöka slita hårt uppför söder i 4.40 tempo och ta fler placeringar och avsluta sista två km i 4.20 tempo för en sluttid på 1.34.55. Första kilometern skulle gå i 4.30. Alltså var det bäst för alla om jag stod långt fram i startledet.

Pang, startskottet för vår grupp ljöd. Vi startade 10 minuter efter startgrupp A. Jag inser efter tio meters löpning, dvs omgående efter startskortet, att jag glömt att knyta skorna. Suck. Har aldrig hänt förut. Här pratar vi brist på färsk rutin. Visst hade jag knutit skorna. Och ganska hårt också. Men det var innan jag satte mig på tunnelbanan och därmed även innan jag värmt upp. Jag måste alltid "efterdra" skosnörena eftersom de brukar gå att dra åt hårdare när man sprungit lite med dem. Nu när jag satte fart över startlinjen kände jag att skorna inte satt tillräckligt hårt åt. Men de glappade inte så mycket så jag tänkte att om jag känner att det blir värre stannar jag och knyter om, annars vill jag inte riskera runt 40 sekunder på detta onödiga slarv.

Efter ca 50 meter inser jag att min GPS-klocka har tappat all precision. Den första delen går förbi brunkebergstorg och det är ganska trångt mellan husen. Klockan visar ingen fart och jag har ingen aning om hur fort jag springer. Jag är en av de tio första löparna i grupp C och ingen kommer bakifrån, som det alltid brukar göra när man står långt fram i en startfålla. Jag blir därför orolig att jag öppnat i 3.50 tempo eller något åt det hållet, dvs alldeles för snabbt. Med adrenalin i kroppen och flera år sedan jag tävlade samt brist på fartträning i halvmaratempot på asfalt kände jag mig nu helt vilsen om i vilket tempo jag låg i. Försökte fråga ett par löpare runt om kring mig men de visste inte heller hur snabbt vi sprang. Lugnade därför redan efter någon minuts löpning ned tempot betydligt. In i tunneln efter en knapp kilometers löpning. Fortfarande ingen som passerar bakifrån. Passerar första kilometermarkeringen på relativt blygsamma 4 min och 50 sekunder. Inser att jag gjort ett bra val som ställde mig nästan längst fram. Förstår att det måste gå väldigt mycket långsammare längre bak i gruppen.

Bestämmer mig för att köra på lite nu när jag har ca 20 sekunder att ta igen. Ökar tempot men hittar dessvärre ingen 2-kilometersmarkering att klocka av mot. Efter uppskattningsvis 2 kilometer kommer jag ikapp de första löparna från startgrupp B. Fortsätter uppför den lååånga backen på torsgatan och odengatan förbi vasaparken. Hittar inte heller någon trekilometersmarkering vilket gör mig rätt sur. Det är väldigt frustrerande att de märkt de olika kilometrarna så vansinnigt undermåligt. Redan efter ca 3 kilometer passeras någon löpare från grupp B i stort sett var och varannat steg. Jag har aldrig kommit bakifrån och haft förmånen att springa om löpare. Det är faktiskt väldigt befriande. Mycket skönare att springa om löpare än att bli omsprungen. Publikstödet längs med vägen är fantastiskt. Det bästa jag upplevt på någon halvmarathon någonsin. Fantastiskt.

Tyvärr börjar jag redan i höjd vid vasaparken känna av skav i skorna - alltså redan efter 3,5 kilometer. Men det är inte så mycket och jag försöker tänka positivt istället. Fortfarande inget tempo från GPS-klockan som jag kan lita på. Passerar nu 4-kilometersmarkeringen och får äntligen klocka av. Ca 12.50 på de kilometer 1-4. Dvs runt 4.16 tempo per kilometer, och det i rätt jobbiga avsnitt. Vilket givetvis var alldeles för snabbt, motsvarar ungefär 1.30.30 i sluttid. Är dock helt orörd konditionsmässigt men bestämmer mig för att sänka tempot till runt 4.30. Ungefär nu börjar klockan att ge mig ett ärligt tempo så nu blev det mycket lättare att hålla jämn fart. Kilometer 5 går runt 4.35 vilket var helt okej. 5-kilometers markeringen passeras på 22.15 - alltså en snittfart på 4.27 för de första fem. Helt perfekt. Tyvärr kändes skavet av mer i skorna, framförallt i främre delen av min högra fot. Tog dricka vid 6 km och fick inga problem med magen. Backen uppför hornsbergs strand var seg men kilometrarna tickade ändå på runt 4.30-4.35. Kändes komfortabelt konditionsmässigt och trevligt att med fart kunna springa om folk.

Vid kilometer 8 insåg jag att jag måste knyta om skorna, skavet blev snabbt värre. Inser nu att jag nog redan dragit på mig en hel del blåsor på fötterna. Men vill vänta tills nästa backe då jag förlorar som minst tempo om jag väljer att knyta om skorna där. Vid backen upp mot fridhemsplan sätter jag mig vid vägkanten och knyter åt båda skorna så hårt det går. Fortsätter med fart uppför backen och ägnar hela bron över rålis åt att springa om löpare jag tidigare sprungit om.

Väl nere vid rålambshovsparken känner jag att blåsorna i fötterna gör alltför ont för att jag skall kunna springa på i samma tempo. Drar ned tempot något, känner mig väldigt frustrerad. Konditionsmässigt är jag hur fräsch som helst. Passerar 10 kilometer på 45:47. Tycker dock att 10-kilometersmarkeringen sitter runt 100 meter för långt fram. Tror jag passerade milen på runt 45:20. Bestämmer mig för att kliva av vid slottet, ingen mening att springa långsamt och ha rejält ont i 11 kilometer till.

Efter stadshuset ser jag en bekant som jag springer ikapp och pratar lite med. Han startade i startgrupp B, 5 min innan mig. Han ser fräsch ut och jag säger halvt på skoj halvt på allvar att han springer nog om mig i backarna uppför söder. Väl framme vid slottet börjar jag leta bästa ställe att kliva av. Men samtidigt har jag inte sett min flickvän eller hennes familj. Tänker att de borde stå här någonstans lite längre fram. Springer dit i alla fall. Väl vid slussen står hon och hela hennes familj och hejar på mig vilket kändes bra. Trots allt så tar jag tar mig fortfarande fram i ungefär 4.35 tempo, dock med stor smärta. Bestämmer mig för att trots allt kämpa vidare. Det känns surt att inte kunna springa obehindrat men samtidigt har jag inte tränat sedan i januari för att kliva av. Kämpar på och alternerar löpsteg en del för att försöka minska belastningen på blåsorna. Går inget bra.

Tar rygg på en kvinnlig löpare hela söder mälarstrand, det går kanske 4.40 tempo nu. Tänker gummiband till tjejen framför. Blir lite lättare att ta rygg då, plus att jag slipper en del av motvinden som vi annars hade på söder mälarstrand. Springer inte om så många längre. En del kommer istället springandes förbi. Börjar få ont i benen också. Inte alls van att springa så här långt, ännu mindre van att springa så långt på asfalt. Att byta löpsteg från hur man springer normalt gör saken än värre. Vid backarna efter tanto har jag rejält ont i benen. Sänker tempot till mellan 5 och 5.15. Börjar bli omsprungen av väldigt många löpare. Strax före toppen på söder kommer min bekant och springer om. Inte så mycket att göra, helt chanslös att hålla annat än 5-minuterstempo. Vet att jag tappar mängder av placeringar just nu men den vetskapen gör knappast att det går snabbare. Tänker på annat. På publiken som fortfarande är helt fantastisk. Samt på nedförsbackarna förbi slussen. Ser fram emot dem. Men den ökade belastningen på framfötterna - där blåsorna satt - när väl nedförsbackarna började gjorde inte direkt nedförsbacken till en njutning heller. Gjorde istället en snabb huvudräkning och inser att det i alla fall inte blir några problem att komma in under 1.40. Sänker tempot lite så att jag får ungefär 30 sekunders marginal till 100 minuter i sluttid. Går i mål på 1.39.22. Rejält sliten.

Tar mig gott om tid att ta mig till värdeutlämningen och uthämtningen av inlämnade överdragskläder. Knyter upp skorna. Går på yttersidorna av fötterna. Väntar in en kompis som sprang in på ett nytt fint personbästa. Vi tar samma tunnelbana tillbaka till bromma.

Reflektioner. Sluttiden är 9 min långsammare än förra gången. Alltså en hel evighet. MEN, vristen höll och det var det viktigaste! Och jag visste att jag hade alltför lite mängdträning samt för få långpass i benen innan detta lopp. Tiden är faktiskt helt ok. Om jag inte haft problem med blåsor är jag ganska övertygad om att jag tagit 1.35. Men jag hade fått slita även då, för jag fick rejält ont i benen pga den långa distanslöpningen på asfalt. Så summa summarum är jag nöjd. Jag kan springa två mil i hyfsad fart utan att vristen säger stopp och jag har en fin träningsgrund inför vinterns träning och nästa säsong. 2013 har jag som mål att vara tillbaka på startlinjen till detta härliga lopp och då springa på 1.29. Punkt.

Gällande fötterna så blev jag faktiskt tvungen att tvätta bort en del blod från högerfoten när jag kom hem. Det såg riktigt illa ut. Tur att man har skalpell och sprit hemma så man kunde underlätta och påskynda läkningen lite grand. Nästa år har jag garanterat ortopediska inlägg i skorna. Vill ogärna uppleva fler problem med skorna igen - det är tyvärr inte den första gången det händer. Förhoppningsvis den sista.

Resultat med mellantider:

  • Comments(0)//blog.kristofferhansson.com/#post24

Inget hässelbylopp i år

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Mon, October 13, 2008 19:11:09
På grund av en utdragen förkylning gjorde jag bedömningen att inte delta i årets upplaga av hässelbyloppet (10km). Det var naturligtvis ett tråkigt beslut eftersom hässelbyloppet är en väldigt trevlig avslutning på löparsäsongen. Valet att inte ställa upp var dock inte särskilt svårt att fatta. Mina tidigare erfarenheter av att tävla sjuk är inte särskilt goda:

År 2007 ställde jag upp i öppet spår med en ordentlig förkylning, det blev 90 mycket jobbiga kilometer. Där fanns dock ingen reell möjlighet att bryta då det hade förstört den svenska klassikern jag genomförde detta år. Inför förra årets midnattslopp praktiserade jag dessutom som min egen doktor. Doktorn gav då sin patient klartecken att starta loppet, trots att det endast hade gått mindre än en vecka sedan jag känt mig bättre från en tuff halsfluss. Dessutom sista dagen på penicillinkuren. Tvingades gå i uppförsbackarna. Hörde flera kommentarer i stil med "han ser trött ut". Priset togs i uppförsbacken vid Sofiakyrkan där jag hörde någon som sade "titta: där kommer den första som går". Doktorn borde prickats. Och patienten ställts diagnosen "tillfällig sinnesförvirring".

Det hela slutade någon vecka senare på S:t görans akut för provtagning av möjlig myokardit (hjärtmuskelinflammation). Symptom för myokardit hade uppstått, bla bröstont och svår trötthet men jag hade även stickningar ut i vänstra armen. Lyckligtvis var det aldrig så illa. Allmänläkaren, denna gång en äkta sådan, konstaterade i samråd med kardiolog att det endast fanns en förhöjd halt av vita blodkroppar. Ett virus fanns således troligt i kroppen men inga markörer för myokardit stod att finna. Det gick alltså bra den gången, också. Fick för övrigt ett fantastiskt gott mottagande på S:t göran den fredagskvällen. Var därifrån med diagnos på ungefär två timmar. Eloge till Capio!

Kontentan? Starta aldrig en tävling om du är sjuk, oavsett lopp. Loppet kommer igen, men det är inte säkert att du gör det! Nästa år kommer hässelbyloppet igen, och då har jag tänkt att stå på startlinjen. Under 39 minuter är en rimlig målsättning.

I år tog alltså säsongen slut i samband med Berlin Marathon den 29:e september. De närmaste veckorna kommer inriktas på måttlig mängd av alternativträning, främst simning och styrketräning. Jag siktar på runt fyra pass per vecka. Allt för att kunna starta vinterträningen med en relativt utvilad och stark kropp. Jag räknar med att vintersäsongen drar igång i mitten av november. Det lutar åt att följa träningsschema a lá Jack Daniels (nej för guds skull, jag hade inte tänkt ta till flaskan).

Over and out!

  • Comments(0)//blog.kristofferhansson.com/#post3

Berlin Marathon 080928 - 3.28.43

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Sat, October 04, 2008 02:15:33
Berlin Marathon har världens snabbaste marathonbana. I år förbättrade Haile Gebrselassie sitt världsrekord, som för övrigt sattes i Berlin förra året, till 2.03.59. Det kändes som en ära att få springa i detta historiska marathonlopp tillsammans med mästaren själv!

Blog ImageMarathonlöpningens konung, Haile Gebrselassie.

Stockholm marathon (SM) blev något av en besvikelse för mig. Jag hade tränat relativt hårt ända sedan årsskiftet med Stockholm som målsättning. Träningsupplägget inkluderade även långpass med Team Stockholm Marathon under flertalet av vårens söndagar. Enstaka veckor var jag uppe i distanser kring tio mil. Under 3.30 på Stockholm Marathon var målet. Formen kändes fantastiskt god i början av maj. Utan någon toppning gjorde jag exempelvis 1.30.40 på Kungsholmen Runt (KR) den 10:e maj, trots strålande solsken. Tyvärr infann sig en stelhet i benen efter KR. Den blev ännu mer framträdande efter milspåret den 20:e maj där jag sprang på 40.01.

Trots att jag startade SM i ett femton sekunder långsammare kilometertempo än under KR (4:30 mot 4:15) kände jag mig sliten redan på Valhallavägen efter 1 km. Oftast släpper sådana känslor efter några km men i SM blev det bara värre och värre. Efter halva distansen var mina ben mycket mycket mer slitna än vid målgång i Kungsholmen runt, trots att det gått 8 minuter långsammare. Vid 27 km började vaderna krampa lite smått och mellan 30 km till målgången växlade det hela mellan jogg, rask gång och stretching. Sluttid 3.45.03. Shit happens!

Blog ImageSlottet andra varvet under Stockholm Marathon.

Samma kväll anmälde jag mig därför till Berlin Marathon. Revanschlusten var stor. Under sommaren blev det många löppass, tyvärr alltför mycket asfaltslöpning. Det gav mig problem med slitna hamstrings. Det tvingade mig att vara sparsam med långa och hårda pass. Klämde av nöd in ett par längre pass runt 18 k i augusti och toppade med Stockholm Halvmarathon tre veckor innan (se reportage nedan). Annars inga långpass sedan SM. Så trots att jag hade fått hyfsad volym även under sommaren fanns inte den riktiga långdistansformen kvar från i början av maj.

Blog ImageNummerlappsutdelningen i Berlin, fredag. Två dygn kvar till loppet.

Berlin Marathon tillhör "the big five". New York, Boston, Chicago och London är de övriga fyra. Stort är därför också deltagarantalet. Vi var runt 38.000 löpare som startade den 42.195 långa distansen på söndagsmorgonen. Vädret var idealiskt. Runt 10 grader, inte mycket blåst, soligt men inte varmt. Banan är verkligen flack. Med andra ord: Ypperliga förutsättningar för att sätta personbästa! Jag tog mig till startområdet en halvtimme innan start. Det räckte för att kunna starta i främsta ledet i min startgrupp. De sista två dagarna innan loppet hade jag besvärats av symptom på löparknä, troligtvis relaterat till två pass om 15k med fartökningar helgen innan. Bristfällig stretching månne? Det ena av dessa pass sprangs för övrigt delvis med Torben Pedersen från Hässelby SK som är så här överj-vligt duktig på sträckan. Han var för övrigt den enda manliga löparen från Sverige som var seedad i Berlin Marathon år 2006!

Blog ImageLedartrion i lördagens Berlin Mini Marathon, Potsdamer Platz i bakgrunden.

I startfållan kändes fortfarande symptomen av löparknäet, trots massor av stretching och knådande under fredagen och lördagen. Inte alls roligt, må det bära eller brista. Och det bar! Direkt efter start försvann känningarna nästan omgående. Då organisatörerna valt att släppa iväg vår startgrupp med närmare 10 minuters differans till grupperna före oss var det fritt fram att välja tempo. Det tog nästan en halv mil innan det började bli lite trångt emellanåt. En hel del kryssningar behövdes för att inte tappa tempo.

Nu fick jag helt plötsligt en väldigt huggande smärta i utsidan av höger vrist. Där har jag aldrig haft problem tidigare. Om det var det ständiga sick-sackandet som gav upphov till problemet eller om jag kanske sprang med lite annorlunda löpsteg omedvetet för att lindra löparknäproblemet vet jag inte. Jag vet dock att det mellan 8 och 12 kilometer gjorde ruskigt ont. Har aldrig haft så ont någonstans under löpning tidigare. Typiskt... Hade jag haft voltaren och bandage hade det åkt på direkt, där och då! Istället försökte jag tänka: bara en kilometer till. Men det är lite tufft att tänka så när det är över 30 k kvar. Försökte också springa så rakt det någonsin gick, vilket innebar färre omsprungna, men också att jag tvingades ta varje kurva i så vid sväng som möjligt. Mellan 12 och 15 k minskade smärtan för att sedan helt försvinna! Det är sådana saker som gör ett marathonlopp så speciellt. Ena kilometern vill kroppen bryta för att några kilometrar senare vara hur fräsch som helst. Det kan gå upp och ned, ibland flera gånger, under 42.195 meter. Redan här någonstans börjar även onda tankar att nå medvetandet. De tankar som försöker förmedla det fullständigt orimliga att man, trots att man sprungit över en timme, frivilligt skall springa ytterligare 2,5 timmar. Bara att försöka slå ifrån sig och hitta positiva tankar. För sådana finns det gott om.

När fotsmärtorna efter 15 k försvann kunde jag exempelvis på allvar börja njuta av den helt fantastiska publik som stod utmed nästan hela banan. Inte nog med att de var så oerhört många, nästan alla försökte verkligen hjälpa fram oss löpare. Applåder, leenden, hejarop, trummor, ja allt på en och samma gång under nästan hela bansträckningen. Ibland var det till och med flera led av åskådare. Jag rös av välbehag vid flera tillfällen. Tack alla Berlinare som hjälpte fram oss. Ni var verkligen otroliga!

Halvmaran passerades på 1.40.10. Helt enligt planen! Min förhoppning var kunna göra en lugn öppning på 1.40 (4:45 /km) och sedan göra en negativ split, dvs snabbare andra halva av loppet. På så sätt hoppades jag kunna komma under 3.20 i mål. Tyvärr tvingades jag till två toalettbesök mellan 23-30 km. Samtidigt kom känslan från Stockholm Marathon smygandes i benen. Krampen lurade runt varje gathörn! Jag höll måltempot runt 4:45 /km mellan 20-30 k, men toastoppen tog lite tid, varför snittet snarare landade runt 5:04 /km. Jag kände mig hela tiden fräsch konditionsmässigt, men benen tyckte annorlunda. När man passerar 32,2 k är det "bara" en mil kvar. Försökte mig därför på en ordentlig fartökning. Sprang nu runt 4:35 tempo i ungefär två kilometer, sedan blev det nästan tvärstopp. Mellan 30-35 km snittade jag faktiskt 4:48 /km, dvs nästan måltempo. Sista 8 km var, trots det enorma publikstödet, väldigt jobbiga. Benen var ordentligt stumma och ville krampa vid varje försök till tempoökning. Nu gick det långsamt, runt 5:30 / km, men jag höll mig i alla fall löpandes. Men ont gjorde det. Sista 5 k gjorde det rejält ont i varje steg.

Sista raksträckan, med 1500 meter till Brandenburg Tor, ville aldrig ta slut och mållinjen var efterlängtad. Skönt att vara i mål! Sista två km gick i 5:45 tempo, ouch. 3.28.43 blev tiden i mål, en förbättring på 17 minuter från Stockholm Marathon! Detta trots att långpassträningen i princip upphörde i samband med SM. Så även om jag inte lyckades med min målsättning om 3.20 är jag väldigt nöjd. Första gången under 3.30, klart det är skoj! Sammantaget innebär det en sänkning av personbästa på marathon med 29 minuter under 2008. Nästa gång jag spriner 42,2k blir det under 3.20, basta!

Resultat med mellantider:
På kvällen var det löparparty som självaste Haile Gebrselassie besökte. Han inledde med John F Kennedys klassiska avslutningsfras från Rathaus Schöneberg: "Ich bin ein Berliner". Men det gällde nog inte bara Haile. Så kände vi oss nog alla löpare på partyt den kvällen!

  • Comments(0)//blog.kristofferhansson.com/#post2

Bellmanstafetten 080913 - 10:e plats på 1.38.43!

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Fri, October 03, 2008 17:39:06

Bellmanstafetten är landets största stafett. I år slutförde runt 1600 lag banan om 5 x 5 km på norra djurgården. Av de tre olika klasserna är två renodlade herr- och damlag samt den tredje en mixedklass. I den sistnämnda skall minst en av de fem deltagarna vara kvinna. Nästan 1 200 lag kom i mål i årets mixedklass. Jag blev tillfrågad av Peter Skogman Thoursie på nationalekonomiska institutionen om jag ville vara med i deras mixedlag "The Economists". Betänketid överflödig... Tackade ja på stört.

Blog Image
Jag har sprungit loppet tidigare. Året var 2003 och laget hette Bokredit, senare Danske Bolån. 2.11.03 blev totaltiden, placeringen tillhörde den sämre halvan. Egen tid vill jag minnas hamnade runt 23 minuter, otränad bör tillägas. Tanken var att jag även skulle springa förra året men samma sjukdom som satte stopp för mitt deltagande i Stockholm halvmarathon gjorde att jag tvingades tacka nej.

The Economists var ett väl sammansatt lag. Fem ambitiösa motionslöpare med genomgående goda löptider. Vår kvinnliga deltagare, Anna Larsson, sprang exempelvis Stockholm Marathon i år och placerade sig på en 177:e plats av över 3000 kvinnliga deltagare! Peter Skogman Thoursie blev 432:e man av nästan 11000 i samma lopp. Mathias Herzing sprang Stockholm halvmarathon veckan innan på den utomordentligt fina tiden 1.22.13 vilket räckte till en 174:e plats av knappt 5000 manliga löpare.

Blog ImageVårt lag från vänster: Kristoffer Hansson, Martin Berlin, Anna Larsson, Peter Skogman Thoursie, Mathias Hertzing


Vi hade noggrant valt växlingsplats samt anmält vår löpordning utifrån omvänd löpstyrka. Det är mycket märkligt att inte alla lag gör så. Vilket lag vill låta sin snabbaste löpare tappa tid i de inledande sträckornas trängsel? Taktiken föll väl ut och alla gjorde fina individuella prestationer. Mathias var i en helt egen klass då han forcerade in de sista 5km på inte mer än lite drygt 18 minuter. Min tid blev 19.27 vilket känns helt ok. Jag gick ut i ett kontrollerat tempo om 3:48/km de första tre km. Sedan tvingades jag dock vika ned mig något i de två avslutande kilometrarnas backigare sträckning, trots att benen kändes bra. Här behövs mer syreupptag! Notera också att jag under Urban Night Run för knappt 12 månader sedan sprang betydligt fortare på samma distans (19:00). Andelen kvalitét har varit lite låg denna sommar.

Totalt fick vårt lag en tid på 1.38.43 för samtliga 5 sträckor. Något som gav en mycket överraskande men samtidigt helt underbar 10:e plats av 1170 lag! En strålande löparupplevelse. Det är i stunder som dessa man känner att alla hårda intervallpass, alla löparpass utförda i spöregn eller snöslask känns värda allt slit. Fantastiskt!

Bellmanstafettens officiella hemsida.
Resultat bellmanstafetten.

  • Comments(0)//blog.kristofferhansson.com/#post1

Stockholm halvmarathon 080906 - 1.30.39

TävlingPosted by Kristoffer Hansson Thu, October 02, 2008 00:15:06
Stockholm Halvmarathon är Stockholms största halvmarathon och går av stapeln varje år i början av september. Tidigare hette loppet S:t Eriksloppet.

Jag har sprungit loppet två gånger tidigare. 2004, när jag endast hade tränat i fem månader sprang jag på 1.46. Året därpå, 2005, hade jag förbättrat mig fem minuter till 1.41. År 2006 sprang jag inte loppet pga andra prioriteringar medan deltagande i förra årets upplaga förstördes av sjukdom.

Blog ImageEftersom detta var det första året där jag löpt kontinuerligt ända sedan årsskiftet fanns det många minuter att kapa från tiden år 2005. Banan är inte helt lättlöpt, särskilt slutet uppför söders höjder ställde till problem för mig tidigare år.

Vädret var optimalt, mellan 10-15 grader, mulet och delvis regn. Tyvärr var jag lite sen till startområdet och hann inte värma upp. Tämligen omgående efter start fick jag därför känningar i båda mina hamstrings och valde därför att starta lugnt. Ville ogärna riskera min start i Berlin marathon tre veckor senare. Dessutom gick de två första kilometerna relativt långsamt pga hög trängsel.

Efter 10k valde jag att trycka på lite mer. Det gick bra och jag lyckades faktiskt göra en negativ split på ungefär 90 sekunder (snabbare avslut än start). Det tydde på att jag hade kunnat gå ut betydligt hårdare. Backarna uppför söder gick bra och jag sprang här om ett 30-tal personer. Avslutningen förbi gamla stan blev lite seg då jag insåg att jag tyvärr inte skulle nå under 1.30. Kom i mål på 1.30.39, vilket var ett nytt personbästa med minimala 1 sekund... Men samtidigt 11 minuter bättre än när jag sprang här 2005!

Det var givetvis väldigt positivt att jag kunde trycka på så bra i loppets andra halva. Samtidigt visade det att jag disponerat loppet fel. Med starkare start hade jag med stor säkerhet haft god möjlighet att springa under 90 minuter, med marginal. Nästa år kommer jag definitivt att ha mindre respekt. Under 1.25 på Sthlm halvmara 2009 kommer vara mitt mål under den kommande säsongens träningsupplägg. Jag är medveten om att det är en väldigt aggressiv målsättning men med bättre fartuthållighet i benen tror jag det är görligt.

Stockholm halvmarathons officiella hemsida
Mitt resultat inklusive mellantider

  • Comments(1)//blog.kristofferhansson.com/#post0
« Previous